Tillägg 2005-07-21

Idag har jag ätit 50 ug Levaxin i åtta veckor. Det är väl något bättre (för att jag vill att de gärna ska vara det, men rätt mycket önsketänkande), men absolut inte bra. Jag har bättre dagar och jag har sämre och däremellan överlever jag, men det är inte kul det här.

Hela min kropp skriker av frustration – den är trött, slö, svag (det kan kännas som lågt blodsocker, men det hjälper inte att äta). Det känns som om kroppen inte får en lugn stund för att den inte kan slappna av för det är så jävligt att må så här och det känns som om den är under attack hela tiden och jag hatar det. Det är HEMSKT! Någon drabbad skrev på www.thyroid.nu att det kändes som att hon ”aldrig fick vila i att må bra”. Det är en väldigt bra beskrivning. Ge mig två veckor att få må som vanligt, säger jag ibland. Ge mig bara två veckors paus i det här eländet.

Sedan mitten av juni har vi sju timmars arbetstid på jobbet (pågår fram till den siste september). Innan dess var det en längre tid rätt lugnt och jag har jobbat så lite som möjligt och tagit tjänstledigt så fort det gått. Allt för att försöka få så mycket lugn och ro det bara är möjligt. Just nu är jag inne på min andra semestervecka av fyra. Jag gör inte många knop – ligger i parken i skuggan eller i soffan och läser, promenerar, går en runda på stan en skaplig dag, har cyklat ett par rundor på 11-12 km (bra dagar!), vilar och gör sådant jag själv vill så mycket som möjligt. Kommande helg ska jag åka med mannen i mitt liv till Blekinge för Rhapsody in Rock med Roberts Wells. Vi ska vara borta två nätter med glasbruksbesök dag två och det är bara att hoppas att jag mår lite bättre då än idag och igår och första veckan i juli. Till exempel. Men vi har också talat om att köra ner till Hamburg två nätter min sista semestervecka, men jag känner mig mycket tveksam till en sådan aktivitet. Normalt hade jag utropat ”JAAAAAAAAAAAAAA, det gör vi!”.

Jag kan underkasta mig precis vad som helst och har hur mycket tålamod som helst bara jag vet att det är eländet kommer att gå över, men nu har jag mått skräp i snart tre år och det är en pärs.

Om man jämför nu och förra sommaren är det dock ljusår i hur jag mår. Då ägnade jag mina fyra semesterveckor åt att lägga pussel och knän, fingrar och fötter var helkass. När det gäller det här med knän, fingrar och fötter så kom det tillbaka vid påsk i år – det försvann annars nästan bums när jag började medicinera i september förra året (2004). För några veckor sedan fick jag ha kniv för att öppna vattenflaskan, men nu är det i alla fall en förbättring när det gäller det.

I slutet av augusti ska jag ta nya prover. Just nu är jag rätt intresserad av att höja dosen med ytterligare 25 ug för att se vad som händer. Jag vet ju inte vad jag hade för värden när jag var frisk. Jag kanske låg väldigt lågt. Första gången företagshälsovården tog TSH-prov låg det på 2,6 eller 2,8 har jag för mig. Då var jag ordentligt sjuk, men eftersom det inte översteg gränsen 4,0 gjorde man inget. Dr Ericsson sa vid senaste besöket att det här med lederna nog inte har med sköldkörteln att göra eftersom de prover som hör ihop med dem inte visar något. Det är ju möjligt, men med tanke på att TSH i företagshälsovårdens värld inte visade något förrän det översteg 4,0 och jag varit riktigt, riktigt kass två år innan det värdet hamnade just över den magiska gränsen 4,0 så kan ju proverna för lederna var ”fel” de också utan att de visar ”fel”. Mitt förslag just nu är att testa med ytterligare 25 ug.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.