Samtal om histamin med en läkare

Jag har varit tyst länge här på bloggen. Det innebär dock inte att den är nedlagd, men jag har haft så mycket annat att roa mig med att det liksom inte blivit av att jag satt mig ner för att skriva inlägg om både det ena och det andra.

Nu har jag i alla fall något att berätta och jag vänder mig framför allt till dem som misstänker histaminintolerans. Jag är med i en grupp på Facebook som handlar om just detta och där lovade jag att återkomma efter besöket på allergimottagningen på sjukhuset i Lund. Jag var där i torsdags förra veckan och det här var vad som hände:

De började med att göra hudpricktest på insidan av armarna. Tio + 2 droppar på höger arm och tio droppar på vänster. När det gäller de två dropparna som jag omnämner som +2 så var den ena histamin och den andra neutral. Allt för att säkerställa resultaten. Övrigt som kollades var bi och geting, mandel och hasselnöt, vetemjöl och rågmjöl (hade inget med gluten att göra), hassel, gräs och lite annat som jag inte minns nu.

När dropparna var lagda stack sköterskan med en slags nål i huden så att vätskan gick ner i huden. Efter 12 minuter lästes resultaten av. Det skulle bli en rodnad och som ett myggbett om jag reagerade. Histamin gav utslag och det gjorde även getingen. Vare sig det ena eller andra förvånade mig.

När det gäller getingen så ökade reaktionen på den. I lördags var ”myggbettet” som störst och då kliade det också. Kliade gjorde det även i söndags och igår måndag började det gå ner igen. Jag har fortfarande en liten prick, men den är så liten nu att den nog är försvunnen i morgon.

Efter hudpricktestet fick jag träffa läkaren och han hade inte läst min remiss! Han undrade varför jag var där. Ineffektivt kallar jag det. För övrigt hade de glömt att i kallelsen skriva att jag skulle ha med mig ananas, banan och pilgrimsmussla – mat som jag skrev i remissen att jag misstänker påverkar mig.

Ni som känner mig vet att jag tillhör de förberedda så jag hade givetvis med mig mitt brev på nästan två A4-sidor. Läkaren ryggade tillbaka när jag räckte fram det och ville veta mitt problem med en enda mening.

Jag öppnade munnen och sa ”jag har rosacea”. På det var svaret ”det sysslar vi inte med här”. Och så höll det på.

Till slut blev jag förbannad, men jag lade band på mig och istället för att ifrågasätta hans spydighet höjde jag rösten och pratade på i turbo upphöjt till 100. Men någonstans där började det gå bättre och han menade att det fanns fog för mina idéer om att mina symptom (rosacean) och det jag upplever när jag äter viss mat (uppskruvad puls, ”uppjagad på insidan”, hjärtat i halsgropen – och illamående när jag äter choklad) kan höra ihop med histaminet.

Han föreslog att jag skulle prova Lortadin innan intag av exempelvis vin. På det svarade jag att det inte behövs eftersom jag inte dricker alkolhol, men att jag var där för att få belägg för att jag inte hittar på.

Lortadin är ett av Sveriges vanligaste läkemedel, sa han.
Jaha, sa jag, näst efter Levaxin då eller?

Och så halkade vi in på kapitlet sköldkörteln. Det är ju mitt livs största sorg och min snart 12-åriga blogg är något som jag vill marknadsföra särskilt inom läkarkåren för att sprida problemet och så fick han mitt visitkort.
I den sekunden hade jag nytta av mitt efternamn. Ex-svågern är läkare och hade jobbat mycket ihop med läkaren jag hade framför mig.
Jag sa att jag behållit namnet för att jag förekommer lite väl ofta inom sjukvården och att jag blir bättre behandlad med det namnet.
Läkaren uttryckte att ”så ska det ju inte vara”. Nä, sa jag, men så är det.

Mötet slutade med att han tyckte att vi skulle ta en bunt blodprover också. Visst, sa jag, ni får göra vad ni vill med mig. Vi testade några av de matvaror jag inte hade med mig + mjölk och något annat. Resultatet av dem har jag inte fått än, jag utlovades ett brev hem i ”låddan”.

Födoämnesallergi är det inget som visats hittills (pricktestet), men det innebär inte att jag kan börja äta allt det där jag reagerar på. Maten jag reagerar på innehåller mycket histamin och det är absolut läge för att fortsätta tänka som jag gör. Rör inte ihop en hel hög med histaminrik mat vid en och samma måltid. Ransonera.

Vissa saker har jag inte för avsikt att röra igen. Benfria sardiner i olja, bananer, pilgrimsmusslor och choklad hör hit – never again!
Choklad har jag inte ätit sedan den 19 februari, med undantag av dagen efter Annandag Påsk när jag kom tillbaka till kontoret efter några dagar i Chicago och hittade ett påskägg med några pyttesmå chokladägg klädda med glansigt papper och fyllda med nougat alternativt smetig choklad på stolen. Jetleggad som jag var, så tog jag dem på eftermiddagen och tänkte att det var nog inbillning det där som hände den 19 februari. Det gick en timma och sedan mådde jag inte bra. Kroppen kändes ”ten-and-out” och det var inte tidsskillnaden. Choklad innehåller inte särskilt mycket histamin egentligen, men den triggar den egna produktionen och jag vet med säkerhet sedan HUR MÅNGA GÅNGER som helst att jag KAN INTE äta choklad. Sedan dess har jag kommit över choklad. Jag har inga problem att stå emot. För jag vet vad som händer och jag vill inte må dåligt en enda timme mer i mitt liv om jag inte absolut måste.

Men det var besöket i Lund jag skulle skriva om … Läkaren menade också att eftersom jag har reumatism och en annan markör som jag tror han kallade ANA så finns det samröre med det jag nu beskrev = inflammatoriska processer och oreda i kroppen. I det sammanhanget menade han också att eftersom jag inte äter kött sedan 40 år tillbaka så kan det mycket väl ha bidragit till att reumatismen låtit vänta länge på sig.

Han tyckte också att det är jättebra – och viktigt – att jag rör mig så mycket som jag gör och att jag inte är överviktig och han ansåg att, precis som jag, att människor med sjukdomar och annat elände, skulle må mycket bättre om de tänker lite mer på vad de äter, men att folks matvanor är oerhört svåra att ändra på.
För övrigt ansåg sjuksköterskan att ALLA skulle må bättre av att inte äta gluten. Va, sa jag, du menar detta? Så glad jag blir! Äntligen någon som fattar!

Getingar talade vi en del om också. Både läkaren och sköterskan sa att eftersom jag inte visat större symptom än så här så kommer det aldrig att bli så illa att jag drabbas så svårt att jag riskerar att dö av ett stick, men att jag kunde ha Betapred (kortison) med mig så han skrev ut det. Sprutor frågade jag om, men det ansågs inte nödvändigt. Igår skickade jag dock ett brev till läkaren där jag berättade om det ”fejkade getingsticket” som varit högst synligt under flera dagar. Så vi får väl se om det mynnar ut i något.

En intressant sak om reumatism vill jag tillägga här. Ett par år efter diagnosen på sköldkörteln var jag hos en vän som håller på med irisdiagnostik. Dvs han kollar hur iris i ögonen ser ut och han konstaterade när han var klar att jag kunde förvänta mig reumatism också. Kom inte och säg att irisdiagnostik är humbug!

Det här inlägget postades i Glutenfritt, Histaminintolerans, Reumatism, Rosacea, Sköldkörteln. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.