Det blev färd till Ronneby (jag tog faktiskt 75 ug på morgonen), men beslutet att åka togs inte förrän 45 minuter innan avfärd. Jag testade att gå ut och gå en runda innan och eftersom det inte kändes som om jag skulle vilja slänga mig ner på marken efter 800 meter och skrika som en 2-åring ”jag orkar inte en meter till” kom vi fram till att vi skulle åka och att jag eventuellt skulle stanna på hotellet i Hällevik om det kändes som om jag inte skulle ha kraft. Men allt eftersom dagen gick kändes det bättre och jag genomförde hela programmet (laddad med bananer, choklad och druvsocker om den form av elände som känns som blodsockerfall skulle uppstå – och jag tog druvsocker i samband med att vi satte oss till bords). Dock avstod vi från den planerade glasrikesrundan igår. Två nätter i Hamburg min sista semestervecka avstår vi också i från.
Fingrar, fötter/tår och knän är fortfarande lite bättre. Höger pekfinger är fortfarande mest ”angripen” (den finger det började i våren 2003), men jag kan böja den och jag kan bära en matkasse och hålla i strykjärnet.
Om man motionerar är det väl lättare att hålla blodsockret på en jämnare nivå? Eftersom jag är så trött och har/har haft ont i fötterna och knäna kan jag inte motionera. Det är också så att om man motionerar är det lättare att hålla stress ifrån sig. För det är ju onekligen så att jag kan känna mig stressad av att jag måste samla ihop mig till en viss tidpunkt eller en viss dag för att jag då planerat något med någon och rädslan/böket att jag ska behöva ställa in och strula till det för någon annan för att jag är trött finns naturligtvis eftersom jag i princip alltid är trött. Jag har ansträngt mig så otroligt många gånger innan jag började medicinera för att kunna genomföra en sak – jag har liksom tröttnat på att anstränga mig nu, jag avstår och retirerar hellre till soffan – även om det är jäkligt tråkigt att ligga där. Händelsen/aktiviteten som sådan stressar mig inte – jag är inte rädd för folk, jag är inte rädd för att gå på bio, jag är inte rädd för att resa bort, sätta mig i ett flygplan osv, men eftersom jag är så trött blir bördan av det större slaget. Ena dagen kan det vara hemskt att stå i kön på Malmborgs, dagen därpå är kraften tillbaka på en acceptabel nivå och jag kan inte förstå hur det kunde kännas så tungt och tröttsamt att stå upp dagen innan.
Idag t ex är en dag när jag inte har något planerat – jag har några aktiviteter i huvudet för egen del, men tycker att det känns bra att jag kan göra dem på egen hand när jag vill för jag kan inte påstå att idag känns som en dag då jag är helt på hugget. Det enda som är planerat den här veckan är tvättstuga på onsdag, zonterapi på torsdag och resa till mamma på kvällen eller på fredagen – beroende på hur jag mår. Det finns alltså inga stressmoment idag eller den här veckan (bortsett från att jag ska köra 18 mil som jag numera tycker är riktigt jobbigt – innan jag blev sjuk såg jag det som en mysfaktor, långa sträckor tyckte jag var mysigt att köra), ändå är inte kroppen som vanligt. Så den som säger att jag är rädd för allt möjligt och att det sitter i huvudet är fullständigt ute och seglar. När jag fyllde 40 i september förra året och var så trött att jag fick anstränga mig att hålla i hårfönen sa min chef ”det är ju en anspänning att fylla år” – herregud så korkad kommentar! I själen är jag en mycket lycklig människa, men irritationen och frustrationen att jag inte kan ta ut svängarna och aktivera mig med sådant jag normalt gör är stor. I helgen kom vi att tala om kryssning i Karibien – en sådan aktivitet är helt omöjlig just nu. Jag är glad jag kan gå på bio eller till Hemtex på Mobila (1.000 m enkel väg) utan att anstränga mig!