I morgon har det gått ett år sedan jag började skriva de här raderna.
Den 23 september började äta en hel tablett Levaxin om dagen. Detta sedan jag varit hos specialisten och fått diagnosen ”låg ämnesomsättning till följd av kronisk inflammation i sköldkörteln”.
Resultat av medicineringen märktes ganska omgående och jag kände mig mer som en hel människa. Det blev stadigt bättre och stelheten i fingrar, knän och tår försvann i princip direkt.
I månadsskiftet november/december hade jag en släng av trötthet igen och jag kände mig ganska moloken – ska det här aldrig ta slut? Detta varade i tre veckor. Under denna tid var jag hos specialisten jag blivit remitterad till och fick mina provsvar då de inte sänts till mig. Jag hade också en telefonkontakt med henne och vi kom överens om återbesök efter ett halvår istället för ett år.
I mitten av december blev det bättre igen och senast jag hade en megatrött dag var på förmiddagen dagen innan Trettondagsafton. Då masade jag mig upp först mitt på dagen. På eftermiddagen var jag och handlade på Malmborgs och det var en ganska stor ansträngning/irritation att stå i kön i kassan.
Jag har kunnat börja löpträna igen och det har gått bra. Har kört omväxlande 25-40 minuter fram till mitten av januari då jag inledde en liten vilopaus. Sprang igen 30 minuter den 27 januari och det gick bra. Efter lunch kände jag mig dock lite groggy och som om jag hade en tyngd i bröstkorgen. Det kändes också som någon sorts hjärtklappning. På fredagskvällen kändes det ganska bra igen, men lördagen var lite sämre igen, men idag söndag är det lite bättre så det är förhoppningsvis övergående.