Igår drämde jag till bollen med golfklubborna på Malmö Burlöv GK och kom hem med 42 poäng! 21 ut och 21 hem och jag spelade så himla bra! Vid några tillfällen krisade det till sig, men jag rättade till det med ett jättebra nästa slag och protokollet var väldigt muntert att titta på. Övning ger färdighet. Ha!
Våren 2013 trodde jag att jag slagit min sista golfboll. Till följd av reumatism var jag stel som en pinne, det gjorde ont överallt, jag vaknade på nätterna av att det brann i fötterna och jag hörde hur jag sa till mig själv när jag vände mig i sängen “aj, aj, det gör ont detta”.
Sista helgen i april började jag medicinera mot RA (reumatoid artrit). På fredagen tog jag första kortisondosen och redan dagen därpå kände jag skillnad. På söndagen tog jag första tabletten med Methotrexate och på tisdagen kunde jag knyta skorna. Världens mirakel!
I slutet av maj började jag puttningsträna. Det var vad jag kunde göra på golfbanan. Chippar är inga handleder heller så det körde jag lite också, men byte av klubbor var ett elände. Jag lirkade ut puttern för att lirka in wedgen, att räta ut fingrarna gjorde ont så det bokstavligen lirkades. Gräs som hade hamnat på skaften efter att ha legat på marken lät jag bli att ta bort, det gjorde för ont att slå av det.
Kring midsommar gick jag första rundan på golfbanan igen och jag fick stryk med endast ett poäng. Det är helt otroligt hur det kunde gå så bra att få ordning på varenda led i kroppen. När jag inledde medicineringen sa visserligen läkaren att jag skulle vara normal igen om 2-3 månader, men det där säger du bara tänkte jag. Jag har betalat avgiften till Bokskogens GK helt i onödan, det finns inte en chans att jag kommer att kunna slå en boll igen. Och jag grät nästan över min korta golfkarriär – två år fick jag spela innan reumatismen slog till. Jag minns också att jag gick en förmiddagskurs på just Bokskogen den våren/tidig försommar. Jag fick avbryta den för jag hade djävulskt ont i fötterna. Jag gick tillbaka till bilen och grät. Hemskt var det.
Nu, tre år senare, har jag äntligen lyckats komma ner på hcp 20 “komma något” i golfen. Det har länge varit målet. Förra året var det kallt, blåsigt och regnigt under sommarhalvåret och jag spelade bara omkring 15 fulla rundor. I år har det blivit fler och jag är så glad för att kunna säga att det faktiskt står hcp 20,4 när jag loggar in på Golf.se.
Nu är målet att komma ner på 18 “komma något”. Det blir nog inte i år, men det ska vara sommar den här veckan och då gäller det att passa på. Idag blir det inget spel, men i morgon och på torsdag är jag inbokad och på lördag ska jag spela Isabergs GK med min kusin och kanske också en morbror och hans fru så chansen finns att skruva till årets fina hcp lite till.