Den här helgen är det 12 månader sedan jag började medicinera mot reumatism. Då var jag rätt kass. Jag tog det första pillret Prednisolon (kortison) på fredagen, på lördagen flög jag till Milano och när jag på kvällen checkat in på hotellet och hängde upp handduken på stången i badrummet kved jag högt. Mina handleder var helt paj och att “vispa” upp handduken på stången gjorde ONT!!
På söndagen tog jag första dosen Methotrexate och på tisdagen kunde jag knyta gympaskorna! Jag hade inte kunnat knyta skorna riktigt sedan årsskiftet och på bara några dagar med medicin kunde jag minsann knyta skorna! Snacka om lycka!
När jag började medicineringen sa läkaren att jag skulle vara normal om 2-3 månader. Jag försäkrar att jag inte trodde en stavelse på det. Omöjligt tänkte jag, det kan inte gå så fort. Jag var så stel och öm att jag inte kunde ha vissa tröjor för att jag sedan inte kunde få dem av mig utan ett väldigt mäkkande. Att korsa armarna och dra tröjan över huvudet var förenat med klara svårigheter. Jag hörde hur jag sa till mig själv på nätterna när jag vände mig i sängen “aj, aj, det gör ont detta”. Jag gick som en 80-åring och när jag reste mig från kontorsstolen fick jag stödja mig med hjälp av händerna. Det var faktiskt rätt illa.
Men IDAG! och redan efter ett par månader kunde jag spela golf igen, röra mig som en normal människa och vattenflaskorna kunde öppnas utan hjälp av en nötknäckare. Bagageluckan på bilen är inte något problem längre heller. Jag känner det fortfarande i fingrarna, det tar emot att böja dem emellanåt, handlederna är inte helt som de var innan och anklarna är lite stukade emellanåt, men det är absolut ingenting emot hur det var.
Jag började träna puttar och chippar i maj, efter en månad med Methotrexate och Prednisolon ungefär. Kallt var det och stelt var det också. När jag bytte klubbor fick jag lirka ut den jag hade haft och lirka in den jag skulle ha, att räta ut fingrarna och sedan knyta handen var inte att tänka på. Efter varje träning brukade jag plocka upp bollar från rangen som hamnat vid närspelsområdet för att slå ut dem. Vi talar knappt ens om kanindödare till bollar. Det var utan överdrift erbarmligt dåligt. Jag kunde inte svinga alls. Vid putt och chip använder man inte handlederna så det gick, men att försöka slå ett riktigt långgolfsslag gick absolut inte. Men så en dag upptäckte jag att jag fick iväg bollarna igen. Idag hamrar jag på längre än någonsin.
Just idag känner jag i och för sig av handlederna lite mer och det bränner lite särskilt i högra ankeln, men jag vill ändå kalla det ett mirakel!