Å på torsdag eftermiddag hoppas jag att behandlingen som ska freda mina eländiga fötter och stela fingrar och handleder inleds, att det går bra och att jag snart är tillbaka till mitt vanliga liv.
Idag var jag och köpte stödstrumpor. Det är kärringvarning på sådana, men damen på apoteket försäkrade att så är det inte alls. Det är väldigt vanligt med stödstrumpor påstod hon. Folk flyger och far långa sträckor numera och därför har underlaget för denna osexiga produkt ökat. Jag provade att sätta den ena strumpan på mig nu, men det gick inte. Jag får vänta tills efter morgondagens promenad och besök i duschen. Då brukar fötter och anklar vara som minst.
Förresten: I helgen lade jag in min sjukdagbok från 2004-2006 här på bloggen och jag läste lite här och där då. På en del ställen står det om stelhet och ont lite här och där – bland annat i fötter, knän och händer. Till dig om undrar över detta och tror att jag är felmedicinerad med Armour Thyroid så vågar jag säga att så inte är fallet. Det här känns inte alls som det gjorde då. Då var jag “10 and out” på alla sätt och vis. Det är jag inte nu – peppar, peppar – och det onda och stela känns inte som då. Detta är något helt annat. Jag har fått förhandsinformation om att det här är reumatiskt – det är alltså inte sköldkörteln som spökar.
Du som har erfarenhet av reumatism får gärna berätta hur du har det och vad du gör för att lindra stelheten. Jag vill ha tillbaka mina smala fingrar … Överhuvudtaget är jag i allra högsta grad spekulant på min gamla rörlighet.