Måndag och ny vecka. Andra veckan efter semestern. Jag mådde bättre förra veckan vad gäller tröttheten. Fingrar, tår och knän är dock så där. Samma sak jag har i fingrarna har jag i tårna och i knäna är jag särskilt stel efter att ha suttit en stund på kontorsstolen. Precis det som står i Hans Lemkers bok om sköldkörtelsjukdomar och att eländet i mina fingrar, tår och knän skulle bero på något annat än brist på sköldkörtelhormon anser jag uteslutet. Det blev helt bra efter att jag börjat medicinera i september förra året – konstigt sammanträffande i så fall – och kom tillbaka i påsk. Men att ha fingrar jag inte kan böja och att jag går som om jag vore 80 år när jag reser mig från stolen kan jag leva med, det är tröttheten som krossar mig, men det går att må bra även med den här sjukdomen och dit ska jag.
Jag har ett önskemål om att överraska mannen med en helgresa till Paris i oktober. Idag vågar jag inte boka en sådan resa, men jag lever på hoppet att jag ska kunna göra det – att inte kunna planera är enerverande. Med en högre dos hormon är det kanske möjligt.
Det är en högst individuell sjukdom det här har jag förstått. Genomsnittliga dosen lär vara 100. Dit är har jag en bit. Inte ens 10% av diagnoserna ställs vid första läkarbesöket. 5.000-10.000 insjuknar i Sverige varje år. Stackars människor. Men jag har en diagnos och jag ska bli bra!