Dagbok 2004-2006

Jag publicerar min dagbok delvis för att du som inte varit med på hela resan ska förstå att det kan vara helvetet på jorden, men att det finns hopp. Du som tycker att det är väl utlämnande att publicera sin dagbok från sjuklägret kan sluta tycka det. Det är inte mer självutlämnande än att en väldig massa människor skriver böcker om sina liv. Å dem läser du gärna.

Jag blev sjuk den 26 september 2002. Jag var på jobbet och blev strax efter kl 8 kallsvettig och matt. Det dök upp från ingenstans, men i samband med att jag för andra dagen i rad fick virus i min dator. En klar stressfaktor. Jag åkte hem och fick tid på FHV på eftermiddagen. Dagen därpå skulle jag åkt till Paris men avbokade det.

Ulrika sjukskrev mig första veckan i oktober. Jag kände mig trött, hade ont i kroppen, obehag i bröstet och det rörde sig i benen. Inte myrkrypningar, men det ”rörde sig”.

Att börja jobba igen efter en vecka var för tidigt, jag mådde inte alls bra. Likadana symptom som tidigare, men jag kämpade på och så småningom lade det sig.

För att jag skulle ha något kul att tänka på bokade jag en resa till Peking vid nyår. De två första veckorna i november kändes det som om det var OK att löpträna igen. Men sedan tog det stopp och jag lade det på is resten av året. Jag har fortfarande inte återupptagit det. Jag har varit ur form i ett år och fyra månader.

December 2002 var inget bra. Vid Lucia var jag i Stockholm. Jag mådde riktigt hemskt den dagen jag skulle åka och jag satt på Sturup och tänkte att detta är vansinne. Åk hem igen. Men jag vill inte ge mig i första taget. Väl där uppe gick det bättre, men det var inte bra. När jag vaknade i hotellsängen på Lucia-morgonen kändes det inte bra, men jag trodde att jag skulle uthärda förmiddagen. Urstigen ur duschen började jag darra/skaka och hela jag kändes som spagetti. Jag slängde ner grejerna, bokade om till första bästa plan och tog mig till Arlanda. När vi väl landat igen kändes det mycket bättre, men jag åkte direkt till FHV och fick en tid någon timme senare.

Ulrika sjukskrev mig helt en vecka och därefter på halvtid i två veckor. Eftersom det var jul och jag ändå tänkt vara ledig tog jag den hela sjukskrivningen och sedan semester istället för att jobba halvtid. Efter trettonhelgen började jag jobba igen – med hjärtklappning, trötthet och allmänt kass.

Peking avbokade jag.

Ulrika trodde att jag var stressad och Ulla Wulff gjorde en utredning. Den visade att jag inte var stressad och det är något jag sagt hela tiden. Jag känner mig inte stressad, jag är inte deprimerad, men jag är irriterad och arg för att jag mår så här. Vilket blir en stress i sig.

Samtidigt har jag konsulterad en vän som sysslar med naturmedicin. Torbjörn Mårtensson som också är verksam på IMC, Idrottsmedicinskt Center.

Jag har hela tiden sagt att jag misstänkt att mina krämpor berott på att jag tränade för mycket under de ljusa månaderna under 2002.

I april 2002 ökade jag dosen löpträning. Jag kom att prata om löpning med en bekant och hon berättade att hon sprang 45 minuter fem dagar i veckan. Aha, tänkte jag, man kanske skulle öka dosen och se hur det är. Det gjorde jag och det gick jättebra. Det var dessutom jättekul och under några månader var det mycket lite att göra på jobbet och jag kunde komma indrällande vid halv nio-nio efter ett löppass på 50 minuter.

Sedan hade jag under ett år funderat på att köpa cykel. Den 31 augusti 2002 köpte jag ett 24-växlat vidunder. Det första jag gjorde var att köra omkring 3 mil neråt Bunkeflo och bron. Super! Dagen därpå styrde jag mot Tygelsjö. När jag kom dit stod det Vellinge, där stod det Höllviken och så höll jag på tills jag var nere i Skanör. Det blev drygt 6 mil tur och retur.

De kommande tre veckorna blev det omkring 45 mil på cykel samtidigt som jag fortsatte löpträningen. Jag var matt under en vecka och trodde jag höll på att bli förkyld men inget hände, det blev bättre och jag fortsatte mina cykelturer. Jag kommer ihåg att jag då sa att det kändes konstigt i benen, att det rörde sig i dem.

Den 26 september gick det inte mer. Slut. Förfärligt var det. Jag låg i soffan och undrade om det var så här det kändes för utbrända personer.

I oktober/november 2002 läste jag i en hälsotidning om överträning och jag började misstänka att det var det som drabbat mig. Jag tog upp detta med Torbjörn, men han förstod inte förrän han fick utdrag ur min träningsdagbok vid midsommar 2003. Då fastslog han att jag hade rätt, att det med största sannolikhet var överträning.

Jag gör Torbjörns hemsida, www.naturmedicin.net, och kring påsk 2002 lade jag ut en text om ”mirakelmineralerna” kalcium och magnesium. Jag tyckte att mycket av detta stämde på mig och med Torbjörns goda minne började jag äta en kombination av kalcium och magnesium, något jag hade hemma som jag tidigare köpt på hälsokosten. Efter ett par veckor visade jag en klar förbättring. Sedan övergick jag till en kombination av magnesium och E-vitamin. Piller jag fick av Torbjörn. Detta åt jag t o m augusti och sedan körde jag ett par veckor med Calmag. Pulver som blandas i hett vatten.

Jag mådde mycket bättre under den här perioden. I månadsskiftet augusti/september kände jag mig riktigt bra och jag började löpträna i mycket liten skala de två första veckorna i september. Under sommaren hade jag också cyklat en del.

Jag var ledig fyra veckor under sommaren. Det var omväxlande med tröttheten då. Andra veckan var inget vidare. Fjärde veckan var jättebra. Och det gick rätt bra när jag började jobba igen i mitten av augusti också.

I september lämnade jag in hår för en mineralanalys. Den visar bland annat att jag har låg ämnesomsättning och att jag har högt kalciumvärde, men att det inte behöver betyda att jag har för mycket kalcium utan att balansen kan vara fel. Mangan är jag onormalt lite. De flesta har lågt mangan, men hos mig visar det onormalt.

Så Calmag kanske inte var något för mig eftersom det är mycket kalcium där – 3:1 tror jag. Rätt mineralbalans är ju viktigt och jag vill inte stoppa i mig grejer hur som helst.

Under hösten har det varit till och från. Det har alltid varit morgnar som varit värst och jag har sagt till mig själv ”se till att överleva till kl 11 så klarar du dagen” när jag stått hemma och tänkt ”gud, giv mig styrka”. Jag har saknat energi, den har strömmat ur mig har det känts som. Kvällarna har jag för det mesta varit rätt normal, men jag har ändå känt oro för att jag mått dåligt under morgon/förmiddag.

I oktober var det dåligt. I mitten av månaden skulle jag till Stockholm. Kvällen innan gick jag och lade mig med en väldigt trött kropp och det gjorde ont över allt. Jag steg upp på morgonen och skulle köra till Sturup men jag vände på halva vägen. Hela kroppen var slut och jag hade en känsla av yrsel. Fram på förmiddagen var det ok igen och jag hade kunnat jobba, men jag var hemma hela dagen – ilsken som ett bi för att jag mår som jag gör. Sedan blev jag förkyld ett halvt dygn senare så värken i kroppen kan ha hängt ihop med det (det var första gången jag var förkyld på 2,5 år).

I samband med detta tyckte jobbet att jag skulle ringa VISAVI och prata med dem. De har fått för sig att det här sitter i huvudet, att jag är rädd för dem på huvudkontoret eller att jag skulle vara flygrädd. Och det gör mig irriterad för det är inte så. Många morgnar är dåliga och att tänka på att man då också ska ränna iväg till Stockholm och sitta där på ett ofta meningslöst möte blir för mycket. Samtidigt som jag vet att när jag kommer hem har jag 50 mail att ta hand om plus allt annat som kommer under dagen.

Jag ringde VISAVI och pratade. Damen jag talade med frågade om jag ville gå vidare och jag sa att jag ville gå till botten med det här så jag accepterade psykologbesök. Första sessionen var bara presentation av henne och vad hon jobbar med. Jag beslutade att ge det en chans och jag var där tre gånger, så många gånger man skulle gå. AFX-terapi. Mer som meditation. Jag sa ingenting och hon bara pratade om att jag ska tänka på en plats jag tycker om. Det gav inte ett endaste dugg – mer än en stunds avkoppling för att jag satt stilla och blundade. Sista gången höll jag på att somna.

Symptomen jag haft under hösten och vintern har varit energilös, svag, obehag i bröstet, känsla av svaghet i armarna, jag har tyckt att jag ibland är fumlig på morgnarna. Jag kan också känna illamående, yrsel eller att ögonen inte följer med huvudet. En känsla av andfåddhet har också funnits vid något tillfälle.

För någon lördag sedan skulle jag gå till Mobilia. Dit är det 1 km. Men när jag var där avslutade jag snabbt det jag skulle göra för jag kom att känna mig svag. Det var inte direkt en svimningskänsla, men jag kände mig svag. Så här är det ofta.

Att stå i kassan i mataffären kan vara rena tortyren. Det känns som när man varit förkyld och hoppar upp en dag för tidigt. Svag, hjärtat bankar och svimningskänsla. Vedervärdigt är det.

Jag firade jul i Småland. Förmiddagen på Julafton var jag svag, orkeslös, svag i armarna. Fram emot lunch blev det mycket bättre. Juldagen var rätt ok, Annandagen inte alls bra. Jobbigt bara att stå i duschen, men det blev rätt normalt framåt dagen.

Från den 30 december t o m Trettondagsafton mådde jag jättebra – wow, tänkte jag, är jag normal nu igen?

Under den veckan åt jag Calmag i tablettform. Men när jag sedan började jobba igen och det blev sämre tänkte jag att jag kanske inte skulle äta det. Med tanke på att analysen visade att  det kan vara en obalans av kalcium i kroppen.

Jag sover jättebra. Under våren 2003 gick jag på Qigong och den andningen jag använder där gör att jag somnar innan jag räknat till 15. Det händer att jag vaknar på nätterna, men bara för att kolla vad klockan är.

Det känns inte för ett ena ögonblick som att jag skulle vara deprimerad eller att det här skulle sitta i huvudet. Jag är däremot orolig för att jag mår så här. Det är inte jag. Huvudet vill, där finns energi och lust, men kroppen vill inte fullt ut. Det sägs att kropp och själ hör ihop och det säger jag inte emot, men alla sjukdomar beror inte på att själen är ur balans.

Jag vill göra saker, men jag drar mig för att bestämma något för jag vet inte hur jag mår just då.

Jag började gå på massage i januari/februari 2003. Det är jättebra, jag flyger ut därifrån sedan. Jag går 1-2 gånger i månaden, men något längre uppehåll ibland. Sporadisk Qigong sysslar jag med och jag rör mig genom promenader och de känns bra, men något litet undantag då jag känt mig svag och därför kortat ner sträckan och gått hem igen.

Under våren 2003 gick jag på ljusakupunktur. Läraren i Qigong håller på med det. Alternativ Kjellkraft heter hans företag. Detta gick jag på under en period på två månader. Sju gånger sammanlagt har jag för mig. Jag gjorde framsteg där, men samtidigt hade jag inlett kuren med magnesium och jag tror att framstegen kom mer från det än av ljusakupunkturen.

Jag tycker att jag försökt allt. Att jag gjort allt jag kan för att blir normal igen. Under semestern sommaren 2003 gjorde jag t ex inget annat än tog hand om mig själv. Läste, solade och badade, cyklade lite, promenerade.

Eländet på morgonen kommer inte direkt jag stiger upp utan efter en stund. Det verkar inte ha något samband med om jag äter eller inte.

Jag hade tandställning april 2001 – december 2002 och då åt jag mindre. Tappade 3 kilo ungefär. Jag låg på 56-57 kilo då. Efter det har jag legat kring 58. Under 2004 har jag gått ner till 57 igen. Det här med vikten är konstigt. Eftersom jag inte motionerar borde jag ha gått upp. Den senaste veckan har jag legat på 56,5.

Jag äter inte kött och fågel, men däremot fisk och jag är väldigt medveten om vad jag stoppar i mig. Det har jag varit hela tiden men särskilt sedan jag blev sjuk. Jag fick nog för lite proteiner då. För bäst effekt ska de intas senast två timmar efter ett motionspass och jag åt inte proteiner förrän tidigast till lunch eller till kvällsmåltiden. Jag har inte ätit kött och fågel på drygt 20 år. Alkohol dricker jag inte alls. När jag var normal har det kunnat bli ett glas vin varannan månad högst – nu skulle jag inte få för mig att ens ta det.

Wulff tyckte att jag skulle gå på krogen, ta ett glas vin och koppla av. Jag är inte särskilt intresserad av att gå på krogen och dricka vin. Röker gör jag inte heller. Har aldrig tagit ett bloss i hela mitt liv.

Just nu är det en väldigt stressig period på jobbet och läget har nog försämrats då. Att stressa är ju inte bra. Jag är medveten om det och jag tar inte på mig grejer i onödan. Jag säger nej och jag säger nej till resor till Stockholm ibland också.

Privat ligger jag lågt. Jag försöker göra bara det jag själv vill. Jag är hemma mycket – läser, ser på TV, håller på med lite hemsidor, promenerar.

Jag har mycket att vara glad för och som jag också är glad för. Jag har saker att se fram emot också. Jag har t ex bokat ny resa till Paris vid Pingst – poäng på SAS som går ut. Men jag tänker inte åka om jag inte är fullt ok. Jag har fyra månader på mig.

Jag har tänkt tanken att ta en paus i jobbet. Säga upp mig, bli normal och sedan göra något annat. Det enda som hindrar mig från det är det skulle se konstigt ut i min ”arbetslivskedja” om jag helt plötsligt slutade på ett jobb. Dessutom skulle jag bli idiotförklarad – man kan inte säga upp sig från ett fast och bra jobb så där bara ….

Jag är verkligen inte deprimerad. Jag är däremot förfärligt trött på att inte vara normal, att känna obehag i bröstet och vara svag och yr. I omgångar, för ibland är det ju rätt så bra. Men jag vill nog säga att jag ändå blir påmind på ett eller annat sätt varenda dag. Om inte annat så för att jag då inte har några problem – oj, tänker jag, vad skönt – du orkar ju, vad ska du nu gnälla över? Tyvärr finns inte denna känslan tillräckligt ofta, men när den gör det tänker jag också att jag ska försöka konservera den. Men det går inte, nästa morgon är det likadant igen.

Som illustration till detta vill jag också säga att jag för 10-talet år sedan hade problem med sur mage. Det yttrade sig genom illamående. Jag jobbade tidigare på Pharmacia och där hade jag under en tid en kvinnlig mag/tarm-läkare som chef. Jag konsulterade henne och hon sa bland annat att jag skulle dricka mycket vatten. Jag började med det och kom också på att choklad och starkt mat var sådant jag skulle undvika.

Men när jag började dricka vatten flyttade sig obehaget till buken. Det kändes som om det rörde sig där inne. Orolig mage utan diarré. Det märkliga var att jag tyckte det var sämre på helgerna – mina ledningar är från 60-talet. Under veckan drack jag vattnet på jobbet.

Efter ett drygt halvår med dessa irriterande symptom åkte jag några dagar till München. Där var jag helt bra. När jag kom hem igen blev det likadant igen. Samtidig skrev kändisar veckodagböcker i Kvällsposten. Ricky Brusch, av alla människor, medverkade en vecka. Han skrev bland annat att han inte kunde förstå att folk kunde dricka kranvatten så mycket skit som det är i det.

Jag började fundera på det och tänkte jag skulle pröva vatten på flaska istället. Symptomen försvann direkt och sedan dess har jag aldrig haft problemet. Men så köper jag vattnet också.

Jag hade under denna period varit hos en läkare vid Kronprinsen. Han sa till mig att det inte var medicinskt. Nähä. Så var det med den psykiska åkomman – jag bytte vatten och blev fri från tivolit i magen.