Precis hemkommen från Malmö Arena och en bejublad konsert med Il Divo och deras gästartist Katherine Jenkins. Å som de sjöng! Otroligt att fyra gossar tillsammans och även en och en kan låta så mycket. De är bra alla fyra, men amerikanen är nog vassast. Det ser inte ut som om han har så mycket styrka innanför västen, men attans vad det låter bra när han tar i.
I kvällens konsert hade de en för mig ny förmåga med sig. Katherine Jenkins. Aldrig hört talas om. Hon ser ut som barbie, pratar som en bimbo, men sjunger som jag vet inte vad. I kväll sjöng hon ensam Habanera från Carmen och I Could Have Danced All Night och sedan ett par låtar från Phantom of the Opera med grabbarna.
Så ett par rader om Malmö Arena – sådant som jag skrivit om förr, men som tål att upprepas: Ljudet är FANTASTISKT i den anläggningen. Du blir ett med ljudet, det är inte något bara du lyssnar på, du är med.
Jag satt på rad 5. Golvet är ingen höjdare – åtminstone inte långt fram eller långt bak. Från rad 5 får man inte helheten, längst bak är du på efterkälken. I mitten har jag suttit ett par gånger och det är det bästa om du absolut ska sitta på golvet, men du riskerar huvuden i vägen även om scenen är upphöjd. Min rekommendation är i mitten på en långsida och ovanför rad 10. Nedanför rad 10 är det en annan typ av läktare och om någon rör sig tio stolar längre bort så känner du det. Ovanför rad tio är det cement och du sitter vackert på din egen stol. Mellan rad 11 och 14 försöker jag välja. Golvet tog jag för att testa långt fram, men det var för nära.