Hemma från midnattsbikram. Å inte vilken midnattsbikram som helst. Nu är det 2013 och det känns fantastiskt att ha fått svettas ut 2012 för att göra plats för nya utmaningar 2013.
Vi var full klass, 45 personer. Otroligt! Vi fick varsin nyårshatt när vi checkade in och den satt kvar under hela passet. Jag tänkte tanken att “ja, men då kan ju Mine använda dessa nästa år också”. Fattar inte hur jag kunde tro det. Hatten blev ju blöt! Fattar ni?! Pappershatten var blöt fem centimenter upp i struten. Jag började svettas redan under första andningsövningen och sedan fortsatte det att rinna av mig.
När vi var klara bjöds det på dryck – kokosvatten och andra vettiga grejer för oss som sysslar med bikram – fikonbollar och andra godsaker. Mycket trevligt hela upplägget och jag är glad att massören tog upp ämnet bikram när jag låg där på bänken för 4-5 veckor sedan. Jag är inte bra på det, men jag försöker och gör så gott jag kan och jag hänger med hyggligt trots att jag bara varit där 15 gånger. De två senaste gångerna har varit skitpass, men idag var det bättre och då blir jag peppad. Det är nya upplevelser varje gång och jag vet inte om det är det som triggar att gå dit igen. Som massören säger: jag har någon slags hatkärlek till bikram.
Vi var klara lagom till tolvslaget. Majoriteten låg kvar i “död mans position” under “raketanfallen” och jag fick en tår i ögonvrån också. Oändligt tacksam för att jag kan vara med på sådana här grejer. Innan Armour Thyroid hade det inte varit möjligt och jag är gränslöst tacksam för att det är det pillret jag får äta och att jag slipper Levaxin med eller utan Liothyronin. Gränslöst tacksam.