Kan du gissa vad det är för “jubileum”? Det är inget kul jubileum. Jag hade kunnat vara utan det även om jag fått en väldig massa erfarenhet inom många områden. Tio år. Vad händer för tio år sedan? Jo, jag blev sköldpadda.
Jag hade känt mig konstig några veckor innan. Matt, som om blodsockret låg i skorna, men det hjälpte inte om jag åt en banan. Jag hade köpt en cykel i augusti/september och den var nyhetens behag så jag cyklade och jag drog iväg på långa rundor och löptränade på morgonen. Jag hade mycket att göra på jobbet och ett par-tre dagar efter min födelsedag skulle jag åka till Paris. På födelsedagen fick jag virus i min dator och hela dagen gick åt till att mäkka med det. Den 26 september kom jag till jobbet, satte på datorn och samma sak hände igen. Jag fick spader fullständigt, energin strömmade ur koppen, jag blev kallsvettig och matt och funderade på hur jag skulle ta mig hem. Det lugnade sig lite, jag stängde av datorn, reste mig upp och sa “nu går jag hem”. Klockan var inte mer än halv nio. Jag fick en tid på företagshälsovården, men de hittade som bekant inget och sedan kämpade jag som en galning i två år innan diagnosen ställdes.
På onsdag nästa vecka har det gått tio år. Jag hade skinn på näsan innan, men det är starkare nu. Nu är det typ pansar. Jag insåg tidigt att jag skulle få slåss för min rätt till ett hyggligt liv igen. Jag har träffat många människor på vägen som berikat mitt liv på många vis, men jag tillhör INTE dem som säger att det här har lärt mig så mycket att inte hade velat vara utan det.
ALDRIG i livet att jag skulle kunna säga det. Då ljuger jag som en häst travar. Jag brukar med ett stort leende säga till andra sköldpaddor när vi träffas att ni är jättetrevliga på alla sätt och vis, men jag hade önskat att jag sluppit ha med er att göra.
Jag har fått en annan syn på sjukdom. Jag var verkligen iskall mot folk som kom med sina krämpor. Förr trodde jag att folk som klagade på att de var trötta och hade ont än här och en där kunde gå hem och vila en timma och så var det bra sedan. Idag förstår jag att det inte är så. Den insikten är rätt medmänsklig och att vara medmänsklig är en bra egenskap, men jag hade gärna varit utan den också om jag bara sluppit min skruttiga sköldkörtel som jag lever parallellt med varenda dag, varenda natt, varenda sekund av dygnets alla timmar och kommer att göra resten av mitt liv.
Idag mår jag otroligt mycket bättre, jag kan leva ett normalt liv även om jag får mina attacker ibland. Peppar, peppar. Jag är GRÄNSLÖST tacksam för Armour Thyroid och för att läkaren hörde mig och gick med på att skicka in en licensansökan. Jag är verkligen gränslöst tacksam för det. Jag har fått mycket tillbaka genom den här dumma sjukdomen, men jag har också givit mycket och fram tills våren 2009 var det inget liv att leva. Det var verkligen hemskt under tiden jag åt Levaxin och Liothyronin. Men då får man glädja sig åt nuet och tro att det kommer gå vägen ända tills jag kilar vidare.
Gratulerar inför Din födelsedag, och tackar Dig för att Du finns. Många av oss som drabbas av ohälsa av olika slag, och det gäller alla för eller senare i livet, måste inte bara lära oss att leva med en kronisk sjukdom utan vi får även den erfarenheten, att när sjukdomen knackar på dörren, ja, då går vännerna ut! Genom Dig och andra hjältinnor får vi hopp, stöd och nya vänner.
Tack söta du!