Den här fredagen är det två år sedan jag började stoppa i mig medicin mot reumatism. Jag tog det första pillret kortison den här fredagen för två år sedan. Dagen därpå åkte jag till Milano och jag kände faktiskt skillnad efter ett piller. Marginell, men skillnad vad det.
På söndag är det två år sedan första dosen Methotrexate. På tisdagen, då jag fortfarande var kvar i Italien, kunde jag knyta skorna för första gången sedan januari i princip. Det var LYCKA kan jag tala om! När jag kom fram till hotellet i Desenzano och skulle packa upp minns jag att jag råkade nudda stången i badrummet med handen samtidigt som jag hängde upp handduken. Jag skrek till av smärta. Helt förundrad över att den lilla rörelsen kunde göra så ont. Jag körde med handledsskydd både dag och natt där nere.
Sedan januari i år har jag varit utan kortison. Jag åt en väldigt liten dos sista året och sista månaderna en väldigt, väldigt liten dos, men jag undrar jag om inte markörerna som påvisar inflammation kommer att ge utslag efter morgonens provtagning. Jag tycker att jag blivit lite sämre i fingrarna och innan i veckan konstaterade jag viss stelhet i åtminstone ena ankeln.
Under de här månaderna när jag inte ätit kortison har jag provat en ring på långfingret morgon och kväll för att se så att den går på som den ska. Den har gått på med bred marginal och varje gång har jag tänkt “yes!”. De senaste dagarna har det varit lite svårare och jag började faktiskt med 2,5 mg Prednisolon igår igen. Jag ska på läkarbesök på torsdag nästa vecka, men jag kan inte vänta så länge med att få provsvaren om det är så att inflammationen är på väg upp igen. Ont ska med ont fördrivas.
Jag har inte haft några som helst biverkningar av kortisonet, det har bara gagnat mig, och då väljer jag att peta i mig den lilla tabletten igen och så får vi se vad proverna säger nästa vecka. Jag vill inte äta några mediciner alls, men det är bra att de finns och att det i alla fall hittills gått bra är jag glad för. Visst kan jag känna av illamående någon dag i veckan då och då, men det är ändå “peanuts” jämfört med helvetet jag haft med sköldkörteln.