Efter brunchen på Scandic Triangeln i eftermiddags var jag och min kompis och såg filmen The Good Lie som hade premiär igår. Den handlar om några sudanesiska flyktingungdomar som kom till USA i början av 2000-talet. 2001 och innan 9/11 om jag ska vara mer precis tror jag.
Det var en mycket sevärd film måste jag säga. Den är verklighetsbaserad och sådana filmer ger mig mer än fiction. Den här var underhållande med dråpliga situationer om vad som händer när flyktingar kommer till “civiliserade” länder, men den gav också utrymme för mycket eftertanke. En sak är säker – vi hade inte överlevt två dygn ute i den sudanesiska vildmarken och det är helt ok att de som kommer till oss inte begriper allt direkt. Ta bara telefonen som ett exempel. I filmen vågade de inte lufta luren för de trodde det var ett larm av något slag.
Filmen var tårdrypande på sina ställen också. 3.500 flyktingar flögs ut ur landet och hamnade i USA. Lägret de kom ifrån bestod av 100.000. För ett par veckor sedan dök det upp en färgad kille i min dörr på jobbet. Oanmäld hade han tagit sig genom entrédörren och vandrade in till mig och sökte jobb. Jag hade inget jobb att erbjuda honom, men jag hade nog behandlat honom lite annorlunda om jag sett filmen innan jag hade honom i dörröppningen. Det är ohyggligt tragiskt att inte kunde hjälpa dem som faktiskt vill något.