Hemma från Malmö Opera där jag ikväll sett Miss Saigon. Publiken fångades från första ton och salongen var fullsatt. Ingen kan ha gått hem besviken.
Philip Jalmelid, som jag höjt till skyarna efter Chess i Göteborg för ett år sedan, kom dock inte till sin rätt. Det gjorde däremot barägaren och “hallicken” Dan Ekborg och framför allt den “asiatiska holländskan” Li-Tong Hsu som spelar Kim. Hon var på scen nästan hela tiden. Vacker som en dag och sjöng så att vi alla satt och njöt. Hon talar inte svenska, men har lärt sig varenda textrad mycket, mycket bra. Otroligt! Som om jag skulle lära mig 25 sånger på franska. Det hade varit “mission impossible” kan jag säga för att uttrycka det milt.
Jag har svårt att tänka mig att någon annan i salongen slår mig i förberedelser. Det är inte troligt att någon spelat musiken i bilstereon varenda dag i ett halvår. Ibland har jag funderat på hur vissa rader skulle översättas, men det hade man klarat galant. Scenerier, dekor och kläder var också mästerliga.
Regissören Ronny Danielsson var engagerad i Vietnamfrågor när det begav sig och att få sätta upp den här musikalen har säkert legat honom varmt om hjärtat och föreställningen kändes väldigt verklig. Som att sitta mitt i händelserna. Miss Saigon är ett stycke verklig historia och det är världsklass på uppsättningen. American Dream, som är sönderspelad på min skiva, har de fått till – det ser ut som på vilken Broadwayscen som helst.
Några scener är väldigt starka och det var fler än jag som snyftade både här och där. Det finns många barn som är blev till under åren USA befann sig i Vietnamn. Dessa barn kallas “dust of life”, barn som övergavs under och efter kriget. Ikväll spelades Kims son av en liten grabb som jag uppskattar är fem år. Jag förundras över att man “vågar” anlita barn – en femåring kan helt plötsligt få för sig att “nähä, det vill inte jag”, men han skötte sig exemplariskt och knep allas hjärtan.
Miss Saigon ska spelas i London från och med maj månad nästa år. Jag tänker åka dit och se den där också. Att se olika uppsättningar av en och samma musikal är två upplevelser och den ena behöver inte förta den andra – det är mervärde. Wicked har jag t ex sett fyra gånger. London och första gången i Köpenhamn var bäst. Annars är det Mamma Mia som jag sett flest gånger, åtta tror jag. New York var bäst och sämst var det på svenska i Malmö. Favoriten bland musikaler är nog annars Billy Elliot. När man ger något en 12:a på en 10-gradig skala så måste nog det toppa listan. Miss Saigon igår får en stark 10:a.
Nästa musikal jag ska få in i huvud och själ är La Cage aux Folles och jag har kort tid på mig. Lördagen den 30 november ska jag till Göteborg över dagen för att se den på GöteborgsOperan. Skivan har jag inte så det får bli Spotify. Efter det lägger jag krutet på The Lion King. Den ska ses i New York den 21 mars.