Flera gånger i veckan har jag de senaste tre månaderna provat mina ringar för att se om de går på igen. Symptom på reumatism är svullna händer och fötter och det har varit ett elände. Fötterna var värst när det just var som värst. Hade jag varit på möte och suttit stilla ett par timmar fick jag nästan ta skorna i händerna och gå hem barfota – och detta menar jag bokstavligen. Det är urjobbigt när det bränner och värker i fötterna, ibland kändes det som om det brann i dem. Händerna har inte heller varit kul att titta på. En tjej på jobbet har ibland sagt “du, dina händer passar inte ihop med din lilla kropp”. Så himla liten är inte min kropp, men svullna fingrar har jag haft och det är inte kul.
Medicineringen med Methotrexate och Predisolon började verka direkt kändes det som – 2-3 dagar efter första dosen kunde jag knyta skorna! – och jag har tyckt så många kvällar att “nu är ju mina händer så små igen att ringarna måste passa!” och så har jag provat och upptäckt att de inte alls går på. MEN I KVÄLL GJORDE DE DET!!
Lillfingerringen är ännu lite liten, den går inte ner helt och förlovnings- och vigselringar använder jag inte längre, men testa med dem kan man göra ändå. Å jag har testat. Testat och testat. Nu gick det! Till och med ringen jag fick av mamma när hon fyllde 70 år funkar! Om du undrar varför jag fick en ring av mamma när hon fyllde 70 så var det så att hon kom med idén att jag och min syster skulle få något av henne istället – hon har allt tyckte hon och istället skulle vi få något som minne av hennes 70-årsdag. Jag tyckte det var en väldigt rolig och trevlig idé så jag accepterade och jag fick en ring från Ole Lynggaard som jag tycker väldigt mycket om.