Nu ligger fråga 5 ute. Den handlar om hur vi arbetar trots att vi är sjuka. Eller kanske hur vi inte arbetar. Deltidssjukskriven, halvtidssjukskriven? Eller sjukskriven på heltid eller till och med utförsäkrad? Själv jobbar jag som om jag inte hade haft den här idiotiska åtkomman, men det är inget problem nu eftersom jag äter Armour Thyroid. Förr var det det. När jag åt Levaxin och de där två åren innan jag hade en diagnos var rysansvärda.
Jag mådde sämst morgnar och förmiddagar. Fram på kvällen kunde jag bli någorlunda normal och jag tänkte “nu konserverar du den här känslan och så är det bra i morgon bitti också”. Men det funkade inte. Tanken kunde inte hjälpa mig eftersom det var hormonerna som var rubbade. Inte med all vilja i världen gick det.
Jag har stått MÅNGA gånger framför badrumsspegeln och sagt till mig själv “överlev till kl 11 så klarar du dagen”. Å jag menar verkligen “överlev”. Det var HEMSKT! För en frisk människa är det helt omöjligt att förstå känslan av att vara sköldkörtelsjuk och inte kunna dra runt energin som du vet finns där, men som är död och begraven för att hormonerna saknas.
Å så många gånger jag tvingade mig iväg till jobbet. Kör till nästa trafikljus så får du se hur det känns där. Du klarade det, kör till nästa då. Jag hade 13-15 ljus till jobbet på den tiden beroende på vilken väg jag körde. Å när jag sedan parkerat och gick de sista 300 meterna till jobbet kunde jag vända mig mot bilen och säga “kör hem mig igen”. Förstår ni? Det är ett mirakel att jag sitter här idag och skriver det här. Jag har inte varit så kaxig under ett par veckors tid nu för jag fick en trötthetsattack förra måndagen och då är man inte stor i orden, men de där attackerna har alltid gått över innan och det gjorde den nu också.
Ni som följt mig från början – skriv gärna något i kommentarfältet om du minns hur jag var då och hur jag uttrycker mig nu.
Man kan väl lugnt uttrycka det som att vi båda vandrade omkring i viss hjärndimma?
Du är en som verkligen varit med från början! Jag kommer ihåg när vi möttes på gatan utanför fiket nära Hötorget i Stockholm för rätt många år sedan nu. Love you!!
Hej!
Jag har haft ett par mycket jobbiga år, med sömnproblem, ångest, utmattningskänslor och nedstämdhet, vilket visade sig berodde på hypotyreos. Jag har behandlats med Levaxin sedan i somras. Under det första halvåret med Levaxin blev det knappt bättre, men sen sakta började det bli lite bättre, men verkligen inte bra. Det värsta var nästan att aldrig få känna riktig glädje och att allt tog så mycket energi att jag knapp orkade ta mig för något.
För en vecka sedan började jag med tilläggsmedicinen Liothyronin (T3). Redan nu känner jag mig gladare och mycket mer sugen på att hitta på saker. Det känns som att jag tänker mer “klart”, jag känner mig mer alert liksom, mycket svårt att förklara för någon som inte upplevt detta, men jag tänkte att du säkert förstår vad jag pratar om.
Ville bara skriva och berätta om min glädje över att känna mer energi. Jag säger inte att det är bra nu, men jag känner betydligt mer hopp om att det kommer att bli helt bra och det är helt underbart att känna glädje igen! Mvh Hanna
Ps. Tack för din blogg! Det hjälper verkligen att höra om andra som har kämpat och som har fått ett bättre mående!
Hej!
Vad roligt att du nu tillhör dem som fått Liothyronin. Jag förstår precis vad du menar. Det var verkligen himmelriket att få tillsätta Lio! Men ändå funkade det inte tillfredsställande för mig. Men skillnaden mellan bara Levaxin och Levaxin + Lio var verkligen stor och jag hoppas att fler missnöjda Levaxinätare ska få chansen också.